Ingen bra start alls på denna dagen. Många tårar trillar just nu, om 8 ynka veckor skulle du troligen kommit till oss. Vi skulle få se vem du var, nu får i aldrig veta. Tiden rusar ikapp, innan var det långt kvar nu är det nära. Vill inte att det ska bli september! Inte utan dig.. Men det är oundvikligt, dagen kommer och kommer gå. Kan inte låta bli att längta lite, fast rädslan är för stor och stark. Att samma sak händer en gång till, det fixar jag bara inte. Då kommer jag lämna detta liv, därför vågar jag inte. Så kan jag inte göra mot andra.
Är ensam idag, Oskar är på rally och jag ville inte följa med. Ska måla och lyssna på hög musik. Släppa alla tankar, slappna av och försöka låta tiden ha sin gång.
Det händer över hälften av alla någon gång, att det skulle hända oss just nu är något jag aldrig riktigt kommer att komma över. Min största förhoppning är att vi haft vårt nu.
Långt till toppen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar