Ångest och kärlek

Usch, jag har ångest över att tiden går. Vill inte att Olivia ska växa upp för fort. Hon är redan 4,5 månader. Vart tog dem vägen? Minns ju förlossningen som igår.. Och när man var mitt i det ville man bara att det skulle vara över men nu kan man inte låta bli att längta tillbaka. Knepigt.. Varje gång jag ser andra gravida, foton på mig som gravid eller Olivia som nyfödd sköljs alla minnen av den där magiska stunden när hon kom ut över mig. Lyckan att få ett barn, märka hur hela livet förändras på en hundradels sekund och hur man okltsligt inser att man faktiskt visst kan älska någon som man aldrig träffat. 

Sista bilden på dig i magen. Bara ett par dagar innan du valde att titta ut.

Bara ett par veckor gammal, så liten! 

Nu börjar du bli en stor och stark tjej. Men du är fortfarande det vackraste som finns, kan fortfarande stirra på dig i timmar och du kan få den argaste att le med din blotta närvaro. Älskar dig, min fina dotter!