Ett helt pr har passerat

Imorse för ett år sedan var jag sjukt nervös. Mitt hjärta slog så sjalen hoppade, mådde illa och kände mig alldeles skakig. Har nog aldrig vart så nervös i mitt liv som jag var just då. Idag på morgonen var det nämligen ett helt år sedan vi skulle på kub ultraljudet. Det ultraljud som i mars visade en död bebis.. Inte undra på att jag var nervös och skiträdd att få samma besked. Men beskedet var ju ett helt annat. Där inne for en bebis runt som bara den och allt såg perfekt ut. En av de bästa stunderna i livet! Älskade lilla bus, här fick du ditt namn som vi sedan kallade dig hela tiden i magen. 

Tänk att ett år passerar så fort, timmar blir till dagar, dagar till veckor, veckor till månader och månader till år. En graviditet känns ju så lång, nio månader plus lite till för många. De första tolv veckorna känns som en evighet.. Sista tiden likaså. Men sen går allt så fort. Bara lilla bebisen kommit ut så rusar dagarna förbi. Olivia är snart redan ett halvår!! Vart tog de månaderna vägen?