Jag pallar verkligen inte bara att sitta här o glo, har försökt att stödja på foten lite.. tja.. de går väll sådär om ja ska va ärlig, men kanske är det värt smärtan? Tyngden är fel tror jag.. jag kan ju sätta ner den hyfsat okej iaf. Men sen, gaaaahhh!
Jag är inte misslyckad, värdelös ellet nått sånt. Jag är jag! Det är så här jag har det och kasnke så jag vill ha det. Ja och liksom "vill ni inte ha mig som jag är, är det inte mig ni vill ha." Alla är olika, så är det bara. Man får otroligt mkt tid att tänka när man bara sitter. Man kan älta saker fram och tillbax tills kvadraten inte har några hörn kvar och plötslit blivit en cirkel. Och det man först funderade på minns man inte längre för det har kommit ngt annat i vägen. Men en sak är säker, jag förstår inte hur man kan förlora om och om igen. Eller är det jag som gör så att jag förlorar? Egentligen har jag ju vunnit högsta vinst i så många områden i så många sammanhang. I mitt liv har jag vunnit högsta vinst och det borde väll vara det enda som betyder ngt? Konsigt detta. Men den enda som jag klandrar är mig själv. Trots det mår jag bra, trots tårar, smärta och annat fyller mitt hjärta min kropp med kärlek.
Ibland måste man se saker ur andras ögon, det gäller inte bara mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar