När varje sekund känns som en minut..
Det är sjukt, känslan.. allt! Helt jävla rubbat, sinnes! Saknaden gör sig påmind varje liten stund.
För jag kan sakna dig, sakna dig precis när du gått utanför min dörr. Hela livet har jag trott, antagit, att jag är bra, bra på att va ensam.. jag är inte bra, inte på att vara ensam. Fast någonstans behöver jag det.. För att ge utrymme, utrymme åt tankar som ändå inte tar mig ngnstans.
Om en timme ska jag till sjukan igen.. och trots att jag inte tror det är ngt allvarligt är jag rädd. Rädslan av att bli borta från fotbollen en tid gör så jävla ont i hjärta och själ att bara tårar rinner. Jag hatar tårar, jag hatar smärta.
Jag vet att värre saker kan hända, men det kan det alltid! Det spelar ju ingen roll vad det är. Det finns alltid värre saker och så kommer det ju va hela livet. Men det gör ju inte att det gör mindre ont!?
Jag älskar er, ni som gör min tillvaro till ngt att minnas, ngt att kunna tänka tillbax till! Mina hjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar