Det har gått tre dygn sen beskedet kom. Jag har fortfarande inte fattat att du för alltid är borta. Jag kan inte äta, känner ingen hunger. Jag kan inte göra något alls, jag känner mig bara helt tom. Tom på allt.. tom på livet.
Jag hatar mig själv! Jag hatar mig själv för det jag utsätter andra för. Det jag utsätter min älskade älskade Oskar för.
Älskade, älskade räkan! Varför gjorde du livet så svårt för oss? Det är så orättvist, så jävla orättvist. Vi förtjänar inte det här!
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar