Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.. eller om man ens borde göra någat av det. Bäst kanske bara är att låta munnen vara som ett streck. Eller kanske borde man le lite, men bara lite så det drar i mungipan. Man får absolut inte vara lycklig, för då kommer bakslagen ett efter ett. Det är nog bäst att man är olycklig trots att det bubblar innanför. Bara ödet inte förstår att man egentligen kanske är lycklig. Så får det bli, vi måste spela ödet ett spratt, för när denne bestämmer har jag bestämt för mig att olyckan är min lott.
Jag tror jag har bestämmt mig.. fast jag har fortfarande svårt att skilja på det.. Det enda jag är helt säker på är att jag vill vara den som kan göra valet.. jag tror det kan vara ganska dåligt.. Men det är så det känns bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar