Det Är INGEN tävling!!

Jag vet inte när eller ens hur det blev en tävling om allt. Jag vill inte tävla, jag vill inte se det som en tävling. Jag vill göra saker i den takt och då när det känns rätt för oss. Inte göra saker för att hinna först. 

Det är så tråkigt att det ska vara såhär. Och i ärlighetens namn så blev jag faktiskt riktigt ledsen denna gång, för det Är INGEN tävling. Eller jag vill inte vara med och tävla om de nu är det i era ögon. Så grattis ni vann! Är ni nöjda då? Eller fortsätter ni iaf? Vad ska ni hitta på nästa gång isf? 

Jag kan inte känna att det är på riktigt, jag känner att det mest är en grej för att komma först och sedan kunna påpeka det med tanke på förloppet i konversationen, barnsligt. Och faktiskt ganska elakt. 

Snart ska jag släppa detta. Jag ska faktiskt sluta att lägga tid på sådant och sådana som inte får mig att må bra. Jag mår inte alltid så bra, även om jag har blivit mycket bättre på att hantera det nu. 

Jag skriver inte för andra utan för min egen skull. Detta är min upplevelse av det , mina tankar och känslor. Jag behöver det för att komma vidare och må bra. 

Jag är en tänkare och önskar ibland jag inte var det. Hade kanske gått lite mer smärtfritt ur livet då. 

🤔

Besvikelse

Jag måste ju oxå ha all rätt i världen att bli ledsen, besviken och sårad. Jag är ju inte korkad, jag fattar ju att det inte direkt är tillfälligheter, för sådant inträffar inte i princip varje gång. Nä, det handlar om att inte orka/vilja. Men för mig är det samma sträcka, lika långt och hade det vart tvärtom så hade de troligen inte vart så farligt. Jag börjar tröttna och känna att det ändå inte spelar någon roll. 

Jag har andra, andra som bryr sig på riktigt. Som menar det de säger och som inte bara ger tomma löften. 

😡

Den 22/5-16

Igår för ett år sedan jobbade jag sista dagen innan den oändliga mammaledigheten. Idag för ett år sedan var jag alltså ganska väldigt gravid och påbörjade en ny fas i livet, först väntan på de älskade lilla liv som legat i min mage och växt till sig och sedan resan och livet som tvåbarnsmamma. Allt kändes så spännande och nytt igen. Jag har svårt att ta in att det faktiskt redan passerat ett år, att jag inte jobbat på ett år och mammaledigheten faktiskt är på väg mot sitt slut även för denna gång. Det är både med glädje och sorg jag blickar mot hösten, det ska blir roligt att jobba igen, träffa kollegor och komma hemifrån lite mer. Men det känns tungt att lämna bort min lille pojk och att Olivia får längre dagar, dvs va ifrån henne ännu mer. Men jag hoppas så att få göra om denna resa en gång till även om det dröjer några år. Och först ska vi ha en fantastisk sommar, jag och min familj. Sen känner jag på mig att hösten blir bra, de måste den bli! 

❤️

Familjetid ❤️

Oj vad tiden rusar förbi. En månad passerar ju som en vecka! Jag tycker tiden får sakta ner lite nu, det går lite väll fort. 

Vi har återigen vart sjuka 😕 både barnen spydde direkt efter varandra för ca en vecka sedan och först nu i dagarna har de börjat äta som vanligt. Så typiskt bara, Colin hade precis kommit igång ordentligt med maten och nu är han återigen mer trulig. Men de går bättre och han börjar lära sig att äta själv med sked ( och med händerna)  

I eftermiddags tog vi lite familjetid, Oskar slutade redan 11.30 så vi åkte upp till Linköping och Leos lekland. Olivia var överlycklig och så modig! Hon klättrade och åkte rutchkanor och ville åka själv. Så roligt att se när de utvecklas. Colin var ganska avvaktande i början men sen lossnade det även för honom och han åkte omkring och upptäckte.

 

När vi ändå var i Linköping köpte jag en bebisgunga till Colin att ha i gungställnigwn så han slipper sitta på marken och titta när Olivia gungar. Hoppas han gillar det 😊

Nu ska jag föröska sova, Colin har nu återigen börjat vakna runt 05 och vägrar somna om 😁 men imorgon är det min tur mer sovmorgon, så hoppas man kan sova ut ordentligt! Skulle troligen behöva sova flera dygn för att komma ikapp men några timmar kan få en att känna sig bra mkt piggare iaf 😄

💕