Min ständiga tur

Så var de dags igen, att förlora. Förlora de som man knappt hunnit känna men ändå gjort sig otroligt påmint varje sekund. Det är inte rätt och jag antar att detta var sista gången. För jag tror helt ärligt inte att jag orkar mer. Jag vill inte vara en dålig mamma eller sambo. Jag tror jag nöjer mig. Jag har den finaste gåvan här, det får räcka även om de gör ont i hjärtat att ta bort en del för dig. 

/ med smärta i ett trasigt men ändå helt hjärta

Ibland är de tur

Tur man glömmer vissa saker.. 

En enkel sanning

Så länge man inget säger så blir de liksom inte verklighet.. 

Bara jag!

Här och nu, ensam. Sen förhoppningsvis med många. Men just nu, tankar.. Massor av tankar.. Sen någon att dela dem med, sen.. Senare.. Inte nu, inte just precis nu.. Varför? Jag vet inte, har inte svaret, men antar de känns bäst såhär just nu för stunden. 

Bara en sak

Antar man inte kan få allt man önskar sig.. Men jag skulle nog säga att jag kan tänka mig avstå massor av annat för den enda saken. Så ge mig det jag vill ha, NU! 

Just precis så

Jag får inte ihop mitt liv. 

Trasiga bitar av ett sönderslaget hjärta

Jag går sönder, en liten bit åt gången. En spricka, en kant.. Bara lite.. Sen finns det inget kvar.. Inga känslor, inget mod. Bara tårar som aldrig tycks sluta rinna. Klumpen i magen som bara växer sig allt större för varje litet ord, steg, blick. Mitt hjärta värker och tankarna snurrar så fort. Jag mår illa, jag blir yr. Skakar, gråter och sen tomheten. Smärtans tomhet. Det gör ont! Vem är du? Vem är jag? Vad är vi? Hur blev vi såhär? Vad händer? 

Varför lova när man alltid sviker? Varför förstöra sådant som ännu inte finns. Varför tro när framtiden inte ens existerar? Jag vill inte mer! Jag vill inte gråta, svikas och gång på gång förlåta o löften om att de blir bättre.. Löften som aldrig någonsin hållas. 

Lämning och hämtning

Har lämnat Olivia på förskolan för ca 1 timme sedan och sitter nu och väntar ute i solen på att hämta henne igen. Andra dagen som hon lämnas 1,5 h för att sedan hämtas. Antar det blir samma imorgon, då är de sista dagen på inskolningen. Nästa vecka börjar de riktiga allvaret och vardagen igen. Jag har jobbat två heldagar denna vecka, isf och imorgon blir de halvdagar. Känslan är lite konstig när jag tänker att jag lämnat mitt barn för att ta hand om andras.. Men så är det ju.. Alla lämnar sitt barn för att göra något annat. Och jag måste säga att jag trivs på jobbet. Jag trivs jättebra! Jag hoppas det fortsätter så när skolan drar igång på allvar också :) allt blir lite lättare då känns det som. 

Njut en sista stund innan jag hämtar Olivia, sedan hem och laga mat, äta för att sedan jobba 12-16 :) 

Kom igen!!

Kom igen nu då! Jag blir ju fasen nervös.. 

Back om work

Det känns bra, bra i precis hela kroppen. Just nu trivs jag kanon på nya jobbet. Är de ens möjligt efter två dagar? JA! Uppenbarligen så är det fullt möjligt, skön känsla. 

Olivias inskolning går oxå som på räls faktiskt. Hon trampar rakt in och leker som bara den. Bryr sig inte om mig ett dugg. Förutom vid frukten, då är mammas knä bäst! Får se hur det går sen när man ska lämna på riktigt och faktiskt går därifrån. 

Det bästa med att jobba är att man uppskattat att vara hemma så mkt mer! Vardag och helg bli två olika saker, mer rutin på livet och framförallt, man får en bra lön! 

Jag älskar Olivia mer än allt annat, men för mig var det verkligen dags att gå tillbax till jobbet nu. Jag vet att Olivia kommer älska dagis.. Eller jag måste intala mig det för annars blir allt nog pannkaka. För oavsett vad så är Olivia den som alltid kommer i första hand. Men på något vis känner jag mig redan som en mycket bättre mamma! 

Nu är det dags

Så imorgon är det dags. Imorgon börjar jobba igen efter att ha vart mammaledig sen den 15/3-13 det är ganska länge de. Nästan ett år och fem månader. Men jag antar det är så livet ska vara. Saker ska börja och de ska ha ett slut när något annat tar sin början. Hur eller hur måste jag väll erkänna att jag sörjer en del just nu.. Min lilla tjej har blivit en stor tjej och jag vill bara inte det ska ta slut. Oavsett vad finns det en sak som aldrig tar slut och det är att jag är mamma och jag har en dotter, världens sötaste, finaste tjej oavsett om hon är nyfödd, 1 år eller 15 år. 

Då, så liten och hjälplös. 

Nu, en stor och tuff tjej som ÄLSKAR att läsa böcker. 

Hur eller hur så älskar jag dig oändligt mycket och det är därför det gör ont i mitt hjärta när jag ska lämna dig på förskolan. Du är vårt allt! Älskade, älskade lilla barn! 

Lite ditt och lite datt

Tänk, det som då kändes oändligt långt är nu slut. På måndag börjar jag skola in min älskade lilla flicka på dagis och på tisdag börjar jag jobba. Det känna både bra och dåligt. Att lämna det absolut finaste man har i någon annans händer måste väll ändå kännas i hjärtat?

Jag själv är nervös inför mitt nya jobb också. Jag vet hur jobbigt och tufft det är att börja på nytt. Så många nya att lära känna, nya miljöer och en massa nya utmaningar. Jag kommer vara tröttare än vanligt och troligen bli väldigt osocial och tråkig en tid. Men stå ut, såsmåningom kommer jag att bli mig själv igen.. Förhoppningsvis..

Annars är de så lungt att de nästan är tråkigt. Jag längtar efter saker som inte ens kan ske just nu. Längtan, alltid den längtan. Men någon dag kanske, någon dag. Jag hoppas det, annars står jag inte ut. Jag väntar på dig, du som alltid ska vänta med allt. Tror att framtiden är bättre sen, senare.. Bara inte just nu. Skrämmande och jobbig därför skjuter vi på de.. Gah! Jag blir galen på väntan och längtan. Förhoppningsvis får jobbet mig på andra tankar. 

Kram! 

Lite av allt som rör sig i hjärnan

Rhodos var i princip allt man förväntar sig av en semester. Sol, bad, god mat och framförallt tid med familjen. Allt gick över förväntan med Olivia som var helt otroligt duktig både på flyg, buss och hotell. Det är dock väldigt mkt mer krävande att resa med en 1-åring än när man bara har sig själv att tänka på :) 

Hemma är vi nu sedan en vecka tillbaka. Sjuka!! Så tråkigt, i en hel vecka har vi nu hostat, snörvlat, haft ont i halsen och lidit av febriga nätter. Trodde nog det skulle gått över nu.. Men tydligen klamrar det sig fast. Jag är inne på omgång två nu liksom Olivia. Men det är bara att bita i och kämpa på. 

Om tre veckor börjar Olivias inskolning på dagis och jag börjar jobba halvtid under två veckor innan vår nya vardag tar fart. Glurp! Min lilla tjej blir stor nu, på riktigt. Då är det augusti.. En månad som jag ändå på ngt vis väntar på. Jag ser framemot att börja jobba lite även om jag absolut inte vill lämna bort Olivia.. Dubbla känslor men måste tänka att det går bra. Att det blir bra, och jag tror faktiskt att Olivia kommer trivas. Jag hoppas det iaf. 

En annan sak som kanske är oväsentlig i sammanhanget.. För två år sedan flyttade Olivia in i min mage. Två år! Älskade barn, du gav mig livet och lyckan tillbax. 

Är man sjuk antar jag att det är okej att sno mammas glass och dessutom käka upp den!? 

Längtan, väntan och förväntan

Jag längtat efter fel saker just nu.. Jag vill inte ner.. Jag vill upp. Men istället har jag ångest över massa saker som jag ändå inte kan påverka. Kanske hade jag inte haft ångest om de gick att påverka? Mitt hjärta slår i 160 och har gjort de senaste dagarna. Jag känner mig stressad och tankarna flyger hej vilt. 

Jag vill landa, njuta och låta tiden ha sin gång. Men allt bara krockar.. Jag vill börja jobba men jag vill inte lämna bort Olivia på dagis. O och jag vill olika saker med familjelivet och det är jobbigt. Det är jobbigt att vänta utan att veta när väntan är över och då början en ny väntan. 

Imorgon ska vi åka till Rhodos och hälsa på Mie. Jag hoppas jag kan lämna min ångest, stress och mina tankar hemma. Jag behöver det, vi behöver det.

Och du min älskade dotter, vad vore jag utan dig? Du är de vackraste i världen. Jag älskar dig mer än allt och gör precis vad som helst för dig. Min stora tjej <3

Tungt

Hur en liten skitsak känns så hårt i hjärtat.. Allt på grund av de andra som jag bär med mig.. Min ryggsäck är tung, på tok för tung. 

Vill inte!

Är det nu all skit och otur ska börja igen? 

Jag hoppas inte det, för jag vill njuta av semestern som är i antågande. Närmare bestämt så är det bara 5 hela dagar tills vi åker till Rhodos. Så snälla, låt oss slippa! 

Svettigt!

Vilka underbara dagar vi haft! Vädret har ju varit sådär underbart varmt. Idag var det till och med så varmt att vi inte kunde vara hemma. Inne hade vi över 30 grader och ute visade tempen på 29 grader och stekande sol. Så vi åkte ner till viken, där fläktade det iallafall lite plus att Olivia kunde leka i strandkanten. Hon badade även upp till midjan och hade nog gått längre om inte jag satt stop ;) ingen badkruka där inte ;) 

På förmiddagen var vi hos en fotograf för att ta kort på Olivia. Fick ett erbjudande på posten på halva priset på en barnfotografering och vi ha pratat om att boka tid när Olivia var drygt ett år. Så detta kom lägligt :) hoppas på många fina bilder! Olivia var jätteduktig iaf :) 

Imorgon skulle det visst bli regn men varmt så funderar på inomhus aktivitet, busfabriken kanske :) va ett tag sedan nu. 

Puss! 

Jag vet

Jag vet hur det är att förlora, jag vet hur sjukt jävla ont det gör. Jag vet hur det känns när hjärtat river och sliter. Jag hur ont det gör i själen. Hur det känns när hela livet rasar. Jag ve hur det känns när framtiden blir oviss, när det känns som det aldrig nånsin kan bli bra igen. 

Men jag vet oxå hur det känns att vinna! Hur hjärtat är så fyllt av kärlek att de nästan spricker. Jag vet hur det känns att älska någon så mycket att man gör precis vad som helst för den i hela världen. Jag vet hur det känns att älska någon så mycket att det gör ont i mig när det gör ont i dig. 

I från första början var jag säker, jag kan göra VAD SOM HELST för dig i världen. 

Tankar om kärlek och svek

Just nu har jag väldigt svårt att förstå mig på hur många människor fungerar när det handlar om kärlek. Hur kan man ena stunden älska någon? För att i nästa stund inte? Vad är det som gör att allt kan ändras på ett ögonblicks sekund? Eller har de funnits länge? Legat där och grott? Bara väntat på de rätta ögonblicket... 

Ja kommer nog aldrig att sluta förvånas över hur lätt många av oss tar på kärlek. Hur lätt de är att bryta upp, träffa andra och glömma. Eller är det verkligen så? För visst kan man inte glömma om man verkligen älskat? Iaf inte på en kort kort tid.. 

En är trasig, en bryr sig inte och en har nog aldrig ens älskat. Tre totala motsatser i en och samma värld.. Min värld. Min värld som också rasar då och då, min värld som jag tillsammans med den jag älskar bygger upp, om och om igen. 

Besviken

Besvikelsen över att det alltid är likadant. Det kommer aldrig att ändras. Jag begär inte ngt stort! De hade räckt med lite sovmorgon och frukost. Men istället går du ut, kommer hem vid 03.30 och sover.. Sover nu och troligen flera timmar till. Vi kan inte vara inne. De är stökigt efter er förfest och luktar fylla. 

Vi är ute och går, jag och min älskade Olivia. Jag vet inte vart än men blir en lång idag. Längre än alla andra. För jag är trött nu, trött på att vara den ende vuxna. Trött på att vara ensam men ändå vara två. Tårarna bränner nu, hjärtat värker och klumpen i magen tycks bara växa. 

Förlåt betyder inget om man ändå inte menar det. 

Olivia 1 år

Nu är du född och jag kan omöjligen hålla tårarna tillbax. Du är till och med 17 min gammal nu. Så perfekt, så liten! Vart tar tiden vägen? Nu är du ett år och 17 min.. Ett år!!! Hjälp, tårar letat sig fram. Vill inte att tiden ska gå så fort.. Vill inte missa en sekund, för det är just på en endaste sekund som hela livet kan förändras. Det gjorde de när du kom den där kvällen i april.. 21.20 plask, det är en flicka, vilken lycka. Ja, jag skulle fortfarande göra i princip vad som helst för att få uppleva det igen. Göra om allt, första barnet.   

Olivia, kärleken till dig gör mig svag och sårbar. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och av hela min själ. Jag gör precis allt för dig. Men trots att jag ger dig allt, ger du mig mer. Du är de bästa i mitt liv. 

Tänk nu har klockan gått ännu mer, jag har vart mamma i 1 år och 23 minuter. Det absolut finaste i livet. En kärlek helt utan vilkor. 

Riktiga känningar

Ikväll är det 1 år sedan jag fick de första riktiga känningarna av att lilla bus var redo för världen utanför. Det började kännas i ryggslutet och kroppen kändes annorlunda på ngt vis. Allt var så spännande men ju mer värkarna kom igång desto mer längtade man bort.. Svårt att beskriva, för nu skulle jag göra nästan vad som helst för att uppleva allt en gång till. Kan inte i min vildaste fantasti förstå att det bara är 2 dygn kvar för att vara exakt. Sen är det ett helt år sedan du kom ut till oss. Så perfekt! Älskade älskade lilla barn. Vår älskade lilla bus. 

Min älskade dotter

Har byggt ett hem till dig, köpt en liten säng till dig. Och fast vi aldrig hade träffats var de som jag kände dig. Det här var något jag aldrig hade räknat med. Och så kom du tio fingrar, tio tår. En kväll i april. En diamant bland stenar och smågrus. Så det lyser fast det är natt här, det blir aldrig nånsin helt svart här. Du gjorde en halvtråkig dag till en kväll vi minns. Förevigade ögonblick, det här är vad vi lever för, det är ingen överdrift. 

Jag kan inte fatta, fatta att imorgon är det 1 år sedan du började göra dig redo för resan ut i världen. På söndag blir du 1 helt år! Ångest och lycka, längtar fortfarande efter de första ögonblicket när du kom upp på mitt bröst. Men varje dag med dig är ett nytt äventyr. Du är det bästa i mitt liv! Min älskade dotter!! 

Deppigt

Det ska inte vara så här. Det borde inte vara såhär. Men just precis så är det och det värker fruktansvärt mycket i mitt hjärta. Tårarna tränger fram trots att jag gör allt i min makt för att pressa dem tillbax. Varför måste just jag vara så som jag är? Varför måste allt alltid vara så komplicerat och tänkas tusen gånger om? Varför oroa sig för sådant som inte ens är nu? Önskar jag kunde släppa allt tankar och bara leva nu. Men det är omöjligt, det går inte. Och sen när två inte vill samma sak. När de är helt olika, man inte lever på samma plan, i samma drömmar. Vänta, vänta, vänta.. Ständigt denna väntan. På vad? Längtan, alltid denna längtan.. Efter mer, efter annat.. Bort, långt, långt bort.. 

Orkar inte tänka mer, orkar inte oroa mig för allt, för inget. Börja leva samma liv, med samma drömmar och mål. 

Just nu känner jag mig inte bra. Jag mår inte bra. Inte just idag, inte just nu. Kanske blir det bättre imorgon, eller nästa dag. Tills dess får de vara.. 

Livet i mars månad

Mycket har hänt sedan sist! Känns som att bloggen får pausa ganska mkt nu, men d gör inte så mkt egentligen, finns inte tid är de ändå inte roligt. 

Sedan sist har vi iaf haft full rulle. Jag har vart på möhippa för Linette, vi har vart i sandsjöbaden och ätit med min mormor och morfar, det har vart bröllop och då sov Olivia i Moaryd hos mormor. Vi har vart ute en massa och kollat på änderna vi även givit dem lite mat, Olivia älskar att titta på änderna! Olivia har lekt, lekt och lekt. Vi har vart på BVC och gått godkänt, de va längesedan vi fick de ;) och Olivia babblar och babblar. 

Snart är det även dags för Olivias ett årsdag. Kan inte begripa att ungen redan är ett år!! Gör lite ont i hjärtat att tiden går så snabbt. Snart är det dags för förskola och jobb. Men trots att de le lite ont är ja glad, glad över att se hennes fantastiska utveckling. 

Nu ska jag återigen ägna mig åt mitt lilla busfrö. Får se när vi hörs igen.. Blev en ganska tråkig uppdatering men de som inte vill läsa behöver ju inte ;) 

De senaste mars

De senaste tre årens mars har bjudit på så otroligt olika livssituationer.

 År 2012 var den fylld av sorg och smärta. En dröm som slogs i tusen miljoner bitar på ett ögonblicks sekund. En månad med massor av tårar, rädsla och tankar om framtiden. 

År 2013 var en total motsats. Stor och rund om magen var det en månad av förväntan, glädje och spänning. Snart, snart skulle jag få bli förälder, mamma. Ja skulle få hålla i de där lilla barnet som jag längtat så otroligt mkt efter. Vilken otrolig lycka som fanns inom mig. 

Nu 2014 sitter jag här med världens finaste dotter som snart fyller 1 år. Tänk att det snart redan passerat ett helt år sedan denna underbara älskade tjej. Jag är mamma och har vart det i 11 månader.  En av de absolut bästa tiderna i livet. 

Undra var livet för med sig nästa mars? Var är vi då? Vad har hänt sedan sist? 

Älskade, älskade Olivia, du gör mig hel! 

Ingen självklarhet

Ibland påminns man hur otroligt lyckligt lottad man är som har sin älskade lilla plutta här. Det är ju faktiskt inte en självklarhet att allt går bra när ett barn blir till och ska komma till världen. Det är på tok för mkt som kan gå fel! Nästan så jag känner att jag nöjer mig med ett barn.. Men samtidigt vill man ju ge detta älskade lilla barn ett syskon. Inget att fundera på egentligen, tiden får helt enkelt utvisa vad framtiden ger oss.. Jag är i vilket fall otroligt tacksam för Olivia! Älskade lilla barn <3 bara en moder kan förstå kärleken som finns till ett barn. 

I varje andetag, i varje steg. I evighet <3

Jag ger dig allt, du ger mig mer. Min älskade dotter. 

Hej igen!

Längesedan nu igen.. Tiden är som vanligt alldeles för snabb och jag för långsam för att hinna med. Och för att vara ärlig så har det inte hänt så mkt av intresse iaf. Vi har mest vart sjuka :( Olivia var först ut med feber, lös i magen, ingen aptit alls på 1,5 vecka. Besökte barnmottagningen men fick som vanligt ingen hjälp direkt. Som tur var började hon äta och dricka lite igen :) nu är hon som vanligt. 

Oskar och jag har precis haft feber och magsjuka. Nu är vi båda pigga igen efter att ha vart totalt däckade. Tur farmor Carina kunde ta Olivia i söndags för då hade vi veklingen ingen ork alls. Nu hoppas jag det dröjer länge innan vi blir sjuka igen!!

Annars då.. Ja.. Vi har vart på 50-års kalas hos Ubbe. Var en trevlig tillställning. 

Vi har även börjat planera sommaren. Mie ska ju flytta ner till Rhodos och vi planerar att tillsammans med Moaryd och farbror Philip åka ner en vecka. Såklart blir det på Olivias villkor. Får hoppas de går i lås och att allt funkar bra :) 

Oskar och jag har bokat spa. Den 15-16 feb bär det iväg. Ska bli jätte skönt! Olivia ska vara hos mormor och busa så de blir egentid. Andra gången Olivia sover borta. 

Känns som det är fullt upp nu framöver. Men de är bara roligt. Längta jätte mkt till våren! Är trött på mörker, kyla och tråkväder. Med uppbokade saker är förhoppningen att man står ut lite bättre iaf :) 

Vi har även lyckats söka plats till förskolan för Olivia. Usch, en knut i magen när jag tänker på att det faktiskt snar är dags att lämna bort min älskade lilla bus unge :/ men man kan ju inte va hemma hela livet och jag hoppas och tror att det blir bra. 

Nu är det väll dags att ta tag i denna dagen oxå.. Blir lugnt och skönt. Måste komma ut lite i luften bara. Har legat inne flera dagar och känner att rastlösheten och behöver av frisk luft kryper i mig. Får nog bli att mata lite änder under fm. 

Ta hand om er! 

9 månader och två år

Idag är det nio månader sedan Olivia föddes. För nio månader sedan var hon faktiskt en hel timme nu. Inte klokt vad tiden går. Hon har vart hos oss lika länge som en fullt gången graviditet. Men det är tio dagar kvar tills hon vart utanför magen längre än i eftersom hon föddes på bf +10. Lite kul att tänka så ;) dock får jag nästan lite ångest över hur fort tiden går.. Om ynka 3 månader är hon 1 år.. Ett helt år. Innan vi vet ordet av de är hon tonåring, flyttar hemifrån och kanske är det plötsligt hon som skriver om sitt barn på nio månader och jag är mormor.. Så fort går det säger iaf min egen mamma.

Hua!! Jag vill njuta och vara här och nu. Snart börjar vardagen igen med jobb, förskola och allt vad de nu innebär. Det blir ju en helt annan vardag än den jag var van vid innan. En mycket bättre vardag. 

Idag är det oxå två år sedan jag plussade med räkan. Två år.. Så länge men ändå så kort. Så mycket som hänt på dessa två år. Då trodde jag en sak. Nu lever vi i något helt annat. 

Nu ska jag sova, Oskar jobbar kväll denna veckan så blir ensamt.. Får se om jag lyckas. Har väldigt svårt att sova utan honom av någon anledning. 

Godnatt! 

Förkylning och långa nätter

Jaha då har förkylningen anlänt till oss. Som tur är jag än så länge den enda i familjen som har drabbats. Ska väll egentligen inte klaga, har inte vart förkyld på jätte länge, inte sen Olivia föddes och tror inte jag var det när jag var gravid heller. Så kanske är på tiden :/ hur som helst är det tråkigt. Och som alla mammor säkert vet är det inte direkt en dans på rosor att vara dålig med ett litet barn att ta hand om. Hua!! Dessutom har Olivia vart otroligt kinkig, svårsövd och mammig i några dagar nu. Kan väll säga att nattsömnen är rejält störd både för mig och Oskar. 

Ikväll, peppar pepper så har hon ändå somnat utan skrik och gnäll. Dock har hon bara sovit ca 1 timme idag på dagen.. Kanske räcker det? Känns bara väldigt lite.. 

Besviken

Känner mig sjukt jävla besviken.. Borde iofs lära mig.. Men kan inte! För detta är inte för min skull utan för Olivias, ngt du borde prioritera! Lova ALDRIG saker man inte håller!! 

Mammaledig

Egentligen har jag ju de ganska lyxigt som ska vara hemma på heltid enda till augusti. Då är Olivia 1 år och 3,5 månader. Visst kan man vara hemma längre men oxå betydligt kortare. Kom på detta då en av de bloggar ja läser börjar nämligen mamman att jobba idag. Hennes son är oxå född i april. Visserligen är det väll bara halvtid och pappan är hemma halvtid. Men ändå, jag känner mig väldigt glad och lycklig just nu över att få vara hemma lika länge till :) tur vi alla är olika! 

Det sköra livet

Ibland slås man plötsligt av hur skört något kan vara. Hur olika människor ser på en och samma sak. Hur ett helt liv förändras på en hundradels sekund. Flera liv, fast på så olika sätt. Det har hänt oss och det händer alla. Ibland gör de oss starkare, ibland får de oss att gå isär. 

Oskar och Olivia <3

Utflykt till badhuset

I torsdags em hämtade mamma mig och Olivia här hemma eftersom vi skulle åka till Sävsjö badhus på fredagen. Vår bil var trasig och väntade på en ny del. Vi sov hos mamma, gick väll sådär. Olivia vaknade många gånger i resesängen som hon sov i och ville sova bredvid mig. Problemet var bara att jag sov i en 90 säng så det blev för trångt och Olivia slog hela tiden huvudet, benen eller armarna i väggen. Har nog aldrig vart så glad över morgon ;) 

Efter mkt stök kom i äntligen iväg lite senare än planerat, jag, Olivia, mamma och Sofia. Med senare innebar ca 40 min vilket inte va bra då badhuset var helt överfullt. Men Olivia älskade det! Känns bra att vi gått på babysim för hon var helnöjd i vattnet även att det är 2 månader sedan vi badade. Hon "simmade" massor och på ett helt nytt sätt. Va så kul att se! Så nu måste vi verkligen komma iväg lite oftare. Synd bara att de va så mkt folk, man kunde inte direkt röra sig i bassängen och bebis poolen var full. Men men bättre lycka nästa gång. På em bad jag mamma köra hem oss orkade inte sova så dåligt en natt till. Var väldigt skönt att komma hem även om Olivia sov rätt kasst den natten oxå, vi hade ju iaf lite mer utrymme.