Onsdagen den tjugoåttonde September tvåtusenelva

Vet inte alls vad det är med mig. Har haft ont i magen, mått illa och varit allmänt nere de senaste fyra dagarna. Känner mig väldigt ledsen men hittar inte andledningen. Sover inte ordentligt på nätterna, vaknar flera gånger :/ Somnar tidigt på kvällen men vaknar massor av gånger och har svårt ibland att somna om. Vill så gärna bara må bra!

Älskar min Ogga som bryr sig, tar hand om mig och håller om mig när tårar rinner <3

Söndagen den tjugofemte September tvåtusenelva

Usch jag har typ ångest över att det är måndag imorgon.. Jag hatar verkligen måndagar! Eller jag hatar måndag, tisdag och onsdagar. Resten av dagarna är bra. Det är svårt.. ja vet inte om jag trivs på jobbet eller inte. Vissa stunder känns d så där super bra och nästa stund är det ett rent helvete. Känslorna slåss inom mig!

Nu ska vi snart åka iväg och äta god mat iaf.

Nött.

Känns som att mitt liv är som en orkan. Allt är otroligt rörigt och jag vet inte vlket ben jag ska stå på.. är så mkt som man borde men inte orkar. Igår somnade jag kl 20.00, 20.00!!!! Jag är 24 år inte 7 år eller 89 år. Är inte klokt!! Känns som att veckorna bara rullar på utan att jag hänger med.

Önskar mig ett 7-16 jobb där man är ledig all tid när man itne är på jobbet! Känns inte riktigt som att detta trots allt är min grej. Längtar efter ett typ lager, industrijobb! Låter helt bakom flötet men sanningen är nog den..

Sorg är kärlekens pris

I fredags var den dag jag bävat inför. Ett sista farväl till vår älskade farfar. Sov hos pappa från torsdagen efter fotbollen, var en lugn förmiddag med iordning fix, prat och musik. Väl nere i kyrkan började tårar att trilla. Grät under hela akten till musik, tal, sång och synen av kistan. Det jobbigaste var det sista farvälet när vi skulle fram till kistan och lägga på rosor. Så mkt tårar, smärta och saknad.

Efter akten var det mat och minnesstund i församlingshemmet. Sen åkte vi till fjäll för att fortsätta kvällen i varandras sällskap.

Jag saknar dig farfar.

Sorg är kärlekens pris.

Den tionde September tvåtusenelva

Glömde skriva här igår att jag och min finaste Oskar har varit tillsammans i 11 månader. Snart ett år, inte klokt vad tiden går. Älskar dig enormt mkt. En kärlek som växer för varje dag som går. Jag älskar att bo med dig, älskar ditt leende, ditt skratt, din värme och den trygghet du ger mig.

Idag jobbar jag :/ inge vidare kul. Men måste göras..

Farfar, du fattas mig.

Det har snart gått 4 dygn sen du tog ditt sista andetag i detta jordelivet. Har fortfarande svårt att förstå att du för evigt är borta. Jag saknar dig varje dag även om jag börjat bearbeta min sorg. Om en vecka är det sista farvälet, din begravning. Jag bävar för dagen, så mkt tårar som kommer rinna nerför mina kinder. Jag vill att dagen ska komma och gå så man kan börja bygga upp allt igen. Sorg blir till saknad, saknad blir till ett ärr som innehåller så mkt minnen som berikat mitt liv. Så många skratt du har givit mig, så mkt kärlek, vänskap och råd om livet.

Tur att vi är många, har varandra, många famnar att falla i, många som kan torka tårar och ge en hand att hålla.

"Jag är inte död, jag har bara gett mig av"

Saknaden dig, farfar

Har så svårt att förstå att du inte finns här längre. Svårt att sätta orden. Du är borta, död, avliden.. jag kan inte tro det. Kan inte fatta att din röst inte kommer finnas i andra änden av luren när man ringer, att ingen kommer öppna din dörr och att du aldrig nånsin mer kommer att skratta och le. Dina dagar här hos oss är slut. Jag tror jag talar för alla när jag skriver att vi saknar dig! Vi kommer att sakna dig ännu mer när vi tvingas genomgå dagar då borde vart med.

Sen du dog har det i princip regnat hela tiden. Jag vill så gärna tro att det är för dig, att det är dina och våra tårar som faller. Att du tänker på oss och saknar oss så som vi saknar dig. Jag hoppas du har det bra där du är nu, bättre än din sista tid hos oss.

Du finns inte här så vi kan se dig, höra dig och känna dig, men du kommer för alltid finnas i våra hjärtan.

Förevigt saknad <3

Vila i frid

Kan inte i ord beskriva det som känns inom mig. Sorg, förtvivlan och en enda stor smärta. Farfar, oavsett vad så älskade jag dig. Du var en fin person. Den bästa farfar man kunde ha. Med humor, blinken i ögat, skrattet.. du var aldrig arg. Du fick mig att le och skratta. Alla mina tankar går till dig! Jag vet att du har det så mkt bättre där du är nu men det ändrar inte sorgen i mitt hjärta. Sorgen över att man inte gjorde mer när du fanns här.

Förevigt saknad <3

Fredagen den andra september tvåtusenelva

Olyckor kommer sällan ensamma.. eller vad är det de brukar säga? Är det likadant med sjukdommar? Man blir ju sällan bara lite förkyld. Ofta får man ju feber, ont i halsen, hosta, huvudvärk mm. Så är det iaf för mig just nu. Även om jag troligen är på bättringsväg så har hostan tagit över det mesta vilket känns sådär. Kan knappt föra en konversation med sambon utan att hosta upp lungorna. Aja, nog om klagandet. För övrigt är jag nog ganska nöjd tror jag. Ska försöka att få några fler knop gjorda idag än igår. Plus är iaf att jag har lyckats jobba lite idag, dock hemifrån!

Linköping och ny säng och soffa får vänta, jag behöver vila i helgen och inte flänga i affärer och springa på stan. Blir film, soffmys, sova och god mat :D

Och så var det plötsligt september, och insiketen om att jag har mindre än en månad kvar som 23-åring..