Tiden

Man har väntat och längtat så länge att när allt är över finns det bara den där stora tomheten kvar. Och förstås alla de där otroligt skrämmande tankarna om framtiden. 

Återigen alla dessa tankar..

Vore saker annorlunda om de hade vart någon annan? Eller är det för den är andra? Det känns iaf rakt i hjärtat och får mig att själv tvivla. 

Och sen vardag, trista tråkiga vardag. Ingen spänning bara en längtan bort. Var samma med O men ändå inte. 

Jag borde vara tacksam och lycklig, men just nu är jag bara trött, uppgiven och ledsen. Saknar min gravida mage som nu   Mest liknar en deg. Saknar spänningen, sparkarna och känslan av liv inuti mig. Och sen en rädsla ovanpå det, rädslan om att inte få uppleva allt igen. Jag är knäpp men det är precis så det känns. Jag trodde jag skulle känna mig klar, men det gör jag inte! 

Åh, varför är man aldrig nöjd, glad och överlycklig? 

Eviga längtan

Jag vill leva!! Inte fundera, vänta och längta. Jag förstår inte varför jag hela tiden ska gör det, längta bort. Längta tillbaka, längta efter mer. Varför kan man inte bara vara? 

Men trots allt är det ju ett ögonblicks sekund, men just den sekunden är den största i livet. Jag vet att jag inte är klar än, jag måste helt enkelt få uppleva allt en gång till. Jag måste det! 

Men jag måste lära mig att leva här, nu. För det kommer jag oxå sakna. Jag älskar det jag har men har så svårt att inte blicka tillbax, vill ha allt en gång till. Få uppleva allt igen, få möta alla fantastiska människor igen. För även om de blir fler gånger så blir det ju aldrig detsamma, och det är ju trots allt det jag är ute efter. Exakt den samma upplevelsen igen, det omöjliga. Dumma mig!!