Återigen alla dessa tankar..

Vore saker annorlunda om de hade vart någon annan? Eller är det för den är andra? Det känns iaf rakt i hjärtat och får mig att själv tvivla. 

Och sen vardag, trista tråkiga vardag. Ingen spänning bara en längtan bort. Var samma med O men ändå inte. 

Jag borde vara tacksam och lycklig, men just nu är jag bara trött, uppgiven och ledsen. Saknar min gravida mage som nu   Mest liknar en deg. Saknar spänningen, sparkarna och känslan av liv inuti mig. Och sen en rädsla ovanpå det, rädslan om att inte få uppleva allt igen. Jag är knäpp men det är precis så det känns. Jag trodde jag skulle känna mig klar, men det gör jag inte! 

Åh, varför är man aldrig nöjd, glad och överlycklig?