jag har följt din blogg ett tag nu och läst lite kommenterar osv. Tråkigt vad som har hänt dig såklart! Jag kan nog inte sätta mig in i hur det är att få missfall men vad jag förstår så hände det i början av året? Det måste varit tufft för dig men du kan inte anklaga dig själv för något som du inte rår något för. Se det som att ni fick en andra chans att få ett friskt barn i framtiden istället. Klart att även sjuka barn har rätt att leva men ibland är deras liv inte så lätta genom massa operationer, tabletter, kanske tom transplantationer och behandlingar. Saker som gör att barnet, ens eget kött och blod har smärta genom hela livet. Som sagt, se det som en andra chans. Samtidigt så blir jag rädd när en ung tjej skriver att hon inte kommer vilja leva mer om det händer igen. Vad kan du vara? mellan 20 och 25? Du har hela livet framför dig fortfarande! Tror du att det hade varit enklare att föda ett barn med (kanske) allvarliga sjukdomar som hade dött vid 2-3 månaders ålder? tro mig...det är MYCKET värre än att förlora ett barn, eller foster som det är vid 11 veckor än ett levande barn som man kunnat hålla i. Såklart ska man sörja, absolut! Men man ska inte bara gå runt och tycka synd om sig själv hela tiden, det finns som som händer i ens liv man inte kan bestämma och påverka, saker som man måste leva med och kunna se ljuspunkter i livet istället för all skugga. Den dagen du/ni är beredda att försöka på nytt måste du kunna släppa rädlsan av vad som har hänt förr, även om det är svårt.
Angående senaste inlägget (har fattat att det är folk som pikar ibland) så förändras folk, folk förändras alltid, med varje steg de tar. Men det gäller att kunna acceptera att någon kanske bara vill hjälpa till och inte sparka på någon som redan ligger ner. Det hjälper inte att leva i en bubbla, det kanske är bra för stunden men i längden kommer man ångra sig.
Det blev en lång kommentar men jag önskar dig och din kille/sambo/man lycka till!
Hej!
SvaraRaderajag har följt din blogg ett tag nu och läst lite kommenterar osv. Tråkigt vad som har hänt dig såklart! Jag kan nog inte sätta mig in i hur det är att få missfall men vad jag förstår så hände det i början av året? Det måste varit tufft för dig men du kan inte anklaga dig själv för något som du inte rår något för. Se det som att ni fick en andra chans att få ett friskt barn i framtiden istället. Klart att även sjuka barn har rätt att leva men ibland är deras liv inte så lätta genom massa operationer, tabletter, kanske tom transplantationer och behandlingar. Saker som gör att barnet, ens eget kött och blod har smärta genom hela livet. Som sagt, se det som en andra chans. Samtidigt så blir jag rädd när en ung tjej skriver att hon inte kommer vilja leva mer om det händer igen. Vad kan du vara? mellan 20 och 25? Du har hela livet framför dig fortfarande! Tror du att det hade varit enklare att föda ett barn med (kanske) allvarliga sjukdomar som hade dött vid 2-3 månaders ålder? tro mig...det är MYCKET värre än att förlora ett barn, eller foster som det är vid 11 veckor än ett levande barn som man kunnat hålla i. Såklart ska man sörja, absolut! Men man ska inte bara gå runt och tycka synd om sig själv hela tiden, det finns som som händer i ens liv man inte kan bestämma och påverka, saker som man måste leva med och kunna se ljuspunkter i livet istället för all skugga. Den dagen du/ni är beredda att försöka på nytt måste du kunna släppa rädlsan av vad som har hänt förr, även om det är svårt.
Angående senaste inlägget (har fattat att det är folk som pikar ibland) så förändras folk, folk förändras alltid, med varje steg de tar. Men det gäller att kunna acceptera att någon kanske bara vill hjälpa till och inte sparka på någon som redan ligger ner. Det hjälper inte att leva i en bubbla, det kanske är bra för stunden men i längden kommer man ångra sig.
Det blev en lång kommentar men jag önskar dig och din kille/sambo/man lycka till!