Olivia

Livet kommer aldrig någonsin bli som då, som innan. Förut när du inte fanns, när vi inte visste vad livet skulle ge oss. En lång väntan, över ett år från att vi förlorade vårt första. Men så plötsligt fanns du, du växte och mådde bra i min mage. Tiden gick fort och långsamt på en och samma gång. Längtan efter dig var stor, spänningen över vem du var. Så kom du, älskade mirakel. Du slog allt vi förväntat oss. Dina små händer och fötter, dina ögon som tittade på oss. Just då i det ögonblicket förstod jag att nu förändras livet, till det bättre. 

Visst finns det stunder då allt känns hopplöst, jobbigt och bara allmänt skit. Men ett leende, en liten hand som griper runt mitt finger eller bara lukten av dig överväger allt de där. Vi kan sitta och titta på dig i timmar, vi säger hundra gånger på en dag hur vacker, söt och underbar du är. Du är ett mirakel, alla barn är mirakel. Men du är vårt och den kärlek vi känner för dig är enorm och kommer aldrig ta slut. Du är det absolut vackraste vi gjort. Olivia du har berikat mitt liv så otroligt mkt att du aldrig kan ana. Jag älskar dig som jag aldrig älskat någon annan. Livet blir aldrig mer sig likt men jag älskar mitt liv som det är nu, för utan dig vill jag inte vara en sekund. 

Nu vill jag stanna tiden, jag vill njuta av varje dag med sig i alla dina åldrar, jag vill hinna se och uppleva all din utveckling. Så låt tiden gå lååångsamt nu! För jag vill inte att du ska växa upp för fort! 

 

Du ger livet en mening! Olivia, mitt älskade barn. Vårt mirakel!