När andra ser på ens ansikte att ngt inte är rätt, hur mkt man än försöker att inte låta det skina igenom.. Då måste det väl ändå va rätt starkt? När träningens styrka inte kan tysta tankarna. När muskelarbetet och smärtan när man knappt inte orkar mer inte tar bort det onda inuti. Då är det typ kört eller?
Det bränner, det gör ont. Så jävla ont, varje andetag känns som ett rent helvete. Och jag vågar inte säga till ngn, inte till en enda levande själ. Jag är feg, men jag vågar verkligen inte. Det känns som att det inte finns ngn på hela jorden som skulle förstå, kunna hjälpa eller ge råd. Sluter allt inom mig tills det totalt äter upp mig, ber en bön till gud att om han finns så måste han hjälpa mig.. typ!? Eller va fan gör man?
Snälla, snälla låt mig få sova inatt, utan drömmar, utan tankar. Låt mig snälla bara få sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar