När fotbollen inte hjälper.

Jag finner inte orden. Istället trillar salta tårar sakta ner för kinderna. Ensamheten känns total och liksom ourkommlig. Vad händer med mig?

Jag kommer att ta slut, komma till en punkt när jag inte orkar kämpa mer. Kämpa för ngt som ändå inte finns. Eller finns det? Just nu ser jag inget.

Fotbollen känns mer som en plåga än en fristad. Tankarna snurrar foratre där än hemma i sängen. Om du finns gud, låt detta få ett lyckligt slut.

-STOP! Vänta.. snälla bara ett slag.
-Vad är det nu då?
-Du har glömt något, något som är mitt.
-Vaddå?
-Ähh, glöm det.