Tänk för en vecka sedan låg jag i krystvärkar sedan en dryg timme tillbaka. Trodde aldrig jag skulle få ut min älskade unge. Aj! Jag var helt slut, svettades som aldrig förr. Oj va alla hejade på mig, trodde på mig och min förmåga. Kände mig trygg och det kändes bra att de trodde det skulle gå när jag själv tvekade. Tänk att 2 min senare flög hon ut! En flicka! Hennes skrik var underbart, hon levde! Vilken lycka! Tänk att det redan passerat en vecka av hennes liv utanför min kropp.
Just nu är mitt hjärta fyllt till bredden av tacksamhet! Och ja, jag kommer fortsätta skriva om tacksamheten jag känner inför det hela.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar