Jag försöker verkligen. Jag har lagt i en maskin tvätt, sorterat tvätt och vart ute med soporna. Har gråtit floder, varit arg, besviken och orolig över vad framtiden ger oss. Orolig för att allt ska upprepas än gång till och orolig för hur lång tid det kommer ta innan man mår bra igen. Men jag försöker, jag vill tro på en ljusare framtid! Jag vill tro på Oskars ord, mammas och Mies! Jag vill! Men i alla stunder kan jag helt enkelt inte. Det är för jobbigt, jag saknar för mkt. Känner en enorm tomhet och vet inte ens hur jag ska klara av den närmsta timmen utan att gråta mig igenom den.
En människa får inte mer elände och olycka än vad denne klarar av.
Om man inte själv varit med om detta, har man inte en aning om vad det är som vi just nu går igenom. Jag menar inget illa! Men ni kan inte ens föreställa er vilken fruktansvärd sorg och smärta det är.
Oskar Axelsson & Räkan förevigt mina <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar